Varför skjuter jag upp saker? Det handlar inte bara om lathet

Om du undrar varför du skjuter upp saker, även sådant du faktiskt vill få gjort, så är svaret sällan bara att du är lat. Det ligger mer bakom. Jag vet inte vad nästa steg är. Uppgiften känns för stor. Jag är rädd för hur det ska gå. Eller så har jag helt enkelt inte energin just då.

Det betyder att lösningen inte heller är mer viljestyrka. Det som hjälper mig är att först vara ärlig med varför jag skjuter upp just den här saken, och sedan göra den så liten att jag kan börja. Ofta räcker tio minuter. Och när jag ändå faller tillbaka: förlåta mig själv och börja om, i stället för att piska mig.

Mer än ”jag gör det sen”

Skolboksdefinitionen är enkel: man skjuter upp det som borde göras nu till ett vagt ”i morgon”. Men för mig är det sällan så enkelt.

I Efter kraschen skriver jag: ”Ibland skjuter jag upp saker för att jag inte vet vad nästa steg är. Ibland för att uppgiften känns för stor, för känslomässig eller helt enkelt för dränerande för den energi jag har.”

Och ibland är det rädsla. Innerst inne är jag rädd för att misslyckas, för att bli dömd, för att behöva konfrontera något jag inte vill se.

Och ibland, helt ärligt, har jag bara inte energin eller den mentala kapaciteten att ta itu med det. ”Så jag faller tillbaka på det som känns tryggt: jag stänger av, undviker eller gräver ner mig i jobb som känns mer hanterbart – även om det inte riktigt tar mig framåt.”

Känner du igen det? När jag har för många idéer eller för mycket input blir jag förlamad och vet inte var jag ska börja. Jag håller mig sysselsatt, men på fel sätt: svarar på meddelanden, finjusterar system och gör ”säkra” uppgifter i stället för det viktiga och läskiga. Eller så flyttar jag uppgiften på listan gång på gång, till ”efter lunch” eller ”i morgon”.

Jobbet kan bli en flykt i sig. Priset? Stress, burnout och en växande hög av saker som aldrig blir gjorda.

Varför skjuter man upp saker? Sex orsaker

Om du känner igen dig är det inget fel på dig. I kapitel 7 skriver jag att prokrastinering kan komma från:

• Brist på klarhet. Du vet inte vad nästa steg är, eller ens vad du vill.
• Perfektionism. Känslan att om du inte kan göra det rätt ska du inte börja alls.
• Rädsla. För att misslyckas, för att bli dömd, för att svika någon.
• Överbelastning. ”För många uppgifter, för många känslor, för lite energi.”
• Brist på mening. När en uppgift inte hänger ihop med dina värderingar eller ditt syfte är det svårt att bry sig.
• Att undvika obehag. Känslomässig smärta, svåra samtal, att möta dina egna gränser.

Olika orsaker behöver olika saker.

Jag har en mening jag önskar att jag hade fattat tidigare: ”Prokrastinering är ofta ett tecken på att du behöver klarhet, vila eller hjälp – inte mer viljestyrka.”

När det är självskydd

Det finns en sorts uppskjutande som är svårare att prata om.

”Ärligt talat? När jag är helt slut drar jag mig undan.” Inte bara från mejl och hushållssysslor, utan från människor, samtal, till och med relationer som betyder mycket för mig. Om något känns som att det kommer att dränera mig, eller om jag inte kommer på hur jag ska lösa det, skjuter jag upp det. Jag intalar mig att jag tar tag i det sen, när jag har mer energi, mer klarhet, mer mod.

Problemet är att det där ”sen” sällan kommer av sig självt. ”Och ju längre jag väntar, desto tyngre blir det.”

Jag har ghostat vänner, skjutit upp jobbiga samtal och låtit missförstånd gro, ibland i veckor eller månader, för att jag inte hade kapacitet att ta tag i dem. Och sen kommer skulden och ångern, och önskan att jag bara hade varit mer öppen från början.

Om det är där du är: du är inte ensam. Alla undviker, skjuter upp eller flyr ibland. Och det här är en sak jag håller på att lära mig: ”att piska sig själv gör bara allt värre. Självmedkänsla är första steget mot förändring.”

Det här hjälper: tiominutersregeln och någon som frågar

Inget av det här funkar varje gång. Rubriken i boken är ”Det här hjälper (ibland)”, och det är ärligt menat. Här är två saker ur det avsnittet.

Gör uppgiften mindre. Hur äter man en elefant? En tugga i taget. Stora uppgifter blir små när du delar upp dem. Om något känns överväldigande gör jag en tankekarta eller bara en rörig lista över alla tänkbara steg.

Och sedan tiominutersregeln: ”jobba med det i bara tio minuter. Oftast räcker det för att komma igång.”

Du behöver alltså inte ha hela uppgiften klar för dig. Bara tio minuter av den.

Låt någon annan hålla dig ansvarig. ”Ibland behöver jag någon annan som ser till att jag håller vad jag lovat.” Jag säger till en kompis: ”Fråga mig på fredag om jag har gjort det här.”

Och om något har legat på listan i månader är det värt att fråga sig om det ens är ditt jobb. ”Om jag inte är rätt person för jobbet är någon annan det förmodligen.” Då kan du delegera det.

Två saker till ur samma kapitel, från listan över det jag önskar att jag hade vetat: små steg slår storslagna planer, och prata med folk du litar på när du har kört fast.

Förlåt dig själv och börja om

Jag faller tillbaka ibland, och det gör du nog också. Frågan är vad som händer sen.

”När jag faller tillbaka i undvikandet försöker jag förlåta mig själv i stället för att trilla ner i en skuldspiral. Jag påminner mig själv: framsteg, inte perfektion. Det enda riktiga misslyckandet är att ge upp helt.”

Som jag skrev tidigare: att piska sig själv gör bara allt värre. Förlåt dig, och ta nästa lilla steg.

Och kom ihåg: ditt värde mäts inte i din att göra-lista.

Ibland är det klokt att skjuta upp saker

Här är något du inte hör i de flesta produktivitetsböcker: ibland är det klokt att skjuta upp saker.

”Att vänta en dag eller två kan ge klarhet, bättre idéer eller insikten att något inte var värt att göra från första början.”

Så allt uppskjutande är inte ett problem att lösa.

Men det finns en hake, och den är viktig. ”Tricket är att vara ärlig med om du väntar av rätt skäl – eller bara för att du är rädd.”

Det är samma fråga som i början, bara från andra hållet. Varför skjuter jag upp just det här? Om svaret är att jag behöver mer klarhet, eller att saken kanske inte ens behöver göras, kan det vara helt rätt att vänta. Om svaret är rädsla blir det inte lättare av att vänta. Då är det dags för tio minuter.

En sak att prova i dag

Tiominutersregeln (12 minuter). Välj en sak du har skjutit upp. Skriv en rad om varför: otydligt nästa steg, för stort, rädsla, för lite energi, ingen mening eller obehag. Ställ sedan en timer på tio minuter och jobba bara med den saken tills den ringer. Sedan får du sluta, utan dåligt samvete.

Gratis: Kapitel 7 i gratisutgåvan av Efter kraschen handlar om prokrastinering från början till slut: varför vi undviker, vad som hjälper ibland och när det är klokt att vänta. [LÄNK TILL GRATISUTGÅVAN]

---

Sources

• [atc.c07.busy-trap] Efter kraschen, kap 7: ”Jag håller mig sysselsatt, men på fel sätt” (sv)
• [atc.c07.more-than-later] Efter kraschen, kap 7: ”Ibland skjuter jag upp saker för att jag inte vet vad nästa steg är.” (sv)
• [atc.c07.why-we-procrastinate] Efter kraschen, kap 7: ”Om du känner igen dig i det här är det inget fel på dig.” (sv)
• [atc.c07.emotional-avoidance] Efter kraschen, kap 7: ”När jag är helt slut drar jag mig undan.” (sv)
• [atc.c07.q-self-compassion-first] Efter kraschen, kap 7: ”att piska sig själv gör bara allt värre. Självmedkänsla är första steget mot förändring.” (sv)
• [atc.c07.ten-minute-rule] Efter kraschen, kap 7: ”jobba med det i bara tio minuter. Oftast räcker det för att komma igång.” (sv)
• [atc.c07.ask-me-by-friday] Efter kraschen, kap 7: ”Fråga mig på fredag om jag har gjort det här.” (sv)
• [atc.c07.self-compassion-reset] Efter kraschen, kap 7: ”Det enda riktiga misslyckandet är att ge upp helt.” (sv)
• [atc.c07.wise-procrastination] Efter kraschen, kap 7: ”Att vänta en dag eller två kan ge klarhet, bättre idéer eller insikten att något inte var värt att göra från första början.” (sv)
• [atc.c07.wish-id-known] Efter kraschen, kap 7: ”Prokrastinering är ofta ett tecken på att du behöver klarhet, vila eller hjälp – inte mer viljestyrka.” (sv)